..för den här sidan är en giftig relation jag har haft sen ca 9 månader tillbaka. Jag säger giftig för att den har fått mig att må såå dåligt men samtidigt har jag kunnat sväva på moln i lycka. Passionerat och hett. En relation som har öppnat mig, inte så mycket emot min partner, inför mig själv och mitt känsloliv. Jag är inte kall men har aldrig varit speciellt utagerande med mina känslor varken mot partner, familj eller vänner.

Hur jag ska förklara det vet jag inte. Jag behöver inte kramar t.ex så jag känner inte när jag borde ge dem heller. I vissa sociala situationer vet man att man ska ge närhet för att trösta, visa saknad o.s.v. för det lär man sig.

Min partner har de här bitarna jag känner att jag saknar men det har också skapat problem för oss då han har kännt sig oälskad och ouppskattad. Jag och andra sidan har känt mig kvävd av hans ständiga närhet och kärleksförklaringar. Visst låter det sjukt? Vem vill inte ha kärlek och ständig bekräftelse? 

Jag känner snarare att har man sagt och visat att man "är där" i relationen så behöver jag inget mer om inget rubbar det. Jag visar min kärlek genom att vara tålmodig med min partners brister, alltid hjälpa och ställa upp om det behövs.. ja som en mamma se till att han klär sig ordentligt då han ska iväg.

Jag är ett kontrollfreak. Gillar ordning och reda men är samtidigt slarvig med vissa av mina saker, aldrig andras! Han bara kör och ibland (läs ofta) pga brist på planering bär det av rätt in i bergväggen. Men det är saker man kan leva med och hantera! Det vi har svårare för är när det blir konflikter.. vilket det också blir ofta. 

Det blir mycke skuldbeläggning fram och tillbaka, attacker på person och ibland på integritet. Han har visat aggression och varit fysisk med fasthållning, skrik, hot om våld. Det här urartade tillslut. Jag kan se min del i varför han hamnat i röd zon och tro mig den har vi alla i oss så även jag. Jag vet varför han mådde dåligt, varför han alltid kände sig underlägsen i förhållandet, han blev av med jobbet och självkänslan sjönk i botten samtidigt som han försökte vara en problemlösare och förstå varför jag inte kunde älska honom på ett sätt han kunde förstå. Skulle jag lämna skiten om han bröt ihop? Skulle jag lämna för något bättre när han offrat så mycket bara för att få bo i närheten av mig?

Vi två har helt olika bakgrund och uppväxt. Olika sätt att hantera saker på och olika sätt att knyta an till olika relationer. Men nu står vi där, jag står här helt förstörd p.g.a ett bråk som urartade bara för att vi inte kunde sitta ner och prata om HUR vi bråkade istället för att bara bråka, hur vi egentligen kände och varför, hur vi skulle kunna förändra situationen så att vi inte fortsatte hamna där i botten..

Istället pressade han mig psykiskt tills jag fick nog och brann av. Jag slog fäktade och knuffade för att han skulle gå men det gick dåligt då han är dubbla min size. Jag skäms i efterhand över att jag lät en person ta mig dit och att jag valde att utsätta honom för det. Hans svar blev att bunta ihop mig.. orkar inte återge vad som sades mellan oss just nu men det var riktigt illa och så respektlöst som det bara kan bli. Han drog tillslut och jag ringde polis och det blev en anmälan, en sjukskrivningsvecka samt det största känsloutbrottet jag haft tror jag. Det gjorde så jävla ont, DET GÖR SÅ JÄVLA ONT ÄN! Och jag vet inte hur jag ska få logik i allt som hänt och allt jag känner.

Jag borde hata den här personen men det gör jag inte. Jag saknar honom och det gör ont att veta att han saknar mig lika mycket och att han mår skit. Undertiden gör min omgivning allt för att jag ska se det här som att det var bra att det hände nu och inte senare i relationen, att han är ett kvinnomisshandlande svin. Jag vet (som alla kvinnor som går tillbaka till sina förövare) om jag håller med. I mina ögon är han en människa som brast i sin självkontroll för att han var sårad. Han gjorde det på ett vidrigt sätt för att han är trasig och kommer från trasighet.

Tror dock att om jag hade varit mer "kärleksfull" eller mer medgörlig så hade varken han eller jag gått ihop. Det finns en anledning att han hamnade med mig och till skillnad motför vad min vän säger, att jag var en större utmaning att knäcka, så tror jag att det är exakt den här graden av mothugg han behöver för att kunna känna ansvar inför vad och hur han gör saker.

Så.. där är jag nu.Jag läser och läser om misshandel i nära relationer och kan ta igen vissa drag men vilka också bara kan vara vanliga komponenter i ett förhållande rent allmänt. Jag läser och försöker förstå honom, hur han fungerar.. det jag skulle gjort från början istället för att säga åt honom att sluta tänka för mycket på saker och ting. När hjälper det nån att få höra det?

Men här sitter jag med känslor jag inte kan döva, en omgivning som aldrig skulle acceptera eller förstå en relation med honom igen, en känsla av att vi hör ihop och en tagg i sidan som säger att det aldrig skulle bli annorlunda. Sjukt frustrerande och förvirrande